Det enda som krävs för att en till synes sorglig saga ska få ett lyckligt slut är lite mod, lite självförtroende och självinsikt. Jag kan uppriktigt säga att jag den senaste tiden lyckats hitta allt detta hos mig själv, allt det som jag trodde var förlorat, och sagan är på väg att få ett lyckligt slut. Lyckligt kanske är en överdrift, men ett bra slut. Och det är ett slut betydligt mycket bättre än vad jag förutspådde för några månader sedan.
Men så finns det ju såklart händelser, människor och sammanträffanden som på ett eller annat sätt smyger sig på och förstör den numera nästan intakta sinnesfriden. Och varför skulle det inte vara så? Lycka är trots allt något väldigt diffust och överreklamerat, men det är ändå värt att sträva efter. Så alla dessa händelser, människor och sammanträffanden får gärna söka upp mig, göra ett försök och sedan se sig besegrade. Har man vandrat genom hela jävla helvetet och kommit tillbaka så kan man klara det mesta.
Såhär i efterhand ångrar jag ingenting. Vad tjänar det till att ångra? Det finns ändå ingenting man kan göra ogjort. Man kan ha dåligt samvete (och tro mig, det har jag) och tänka att fan, det där var jävligt dumt gjort (och tro mig, det gör jag), men ånger och samvete är två helt olika saker. Jag skulle kunna ångra att jag var så pass förstörd och bortkopplad från verkligheten att jag var beredd att göra allt för att fly undan livet. Jag skulle kunna ångra så många ord, så många tankar och känslor. Men det gör jag inte. För vem fan är inte jag idag om inte en bättre människa än den miserabla varelse som satt här i Januari. Jag är en bättre version av mig själv.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar