Jag har under hela dagen försökt komma överens med min brutala förkylning, men den vinner över mig konstant. Hur mycket snor kan en människa egentligen gå runt med? Det känns som om någon sitter på mitt bröst. Det är liksom tungt och svårt att andas, så jag hade helst låtit bli, men jag tror det hade kunnat sluta illa. Jag hostar som en uråldrig rökare och nyser titt som tätt. Jag ska aldrig, aldrig mer gå hem utan skor i ösregn, det är ett som är jävligt säkert.
Tack vare denna förkylning fick jag idag stanna hemma både från skolan och jobb. Jag velade fram och tillbaka hela dagen huruvida jag skulle jobba eller inte, men efter en kort promenad till torget, som slutade med andnöd och ett hostanfall som fick hela torget att vända sig om, insåg jag att det nog inte skulle gå. Så jag sjukade mig. Jag avskyr att sjuka mig till jobb. Det innebär dåligt samvete och lite ångest. Idag fick jag ingenting av det, så med andra ord är jag jävligt sjuk. Snoret har täppt till mina emotionella celler. Härligt.
Imorgon ska jag träffa Anna och Sophie, för imorgon är sista chansen att träffa mig innan jag beger mig norrut. Sedan måste jag städa och packa. När jag kommer hem kommer nästa lördag kommer jag inte ens få sova i min egen säng. Varför? Jo, för då kommer pappas bror, min farbror med andra ord, och hans fru hit och hälsar på (jag har inte träffat dem sedan jag var en liten skit!) och de ska tydligen ockupera mitt rum. Tjena soffan! Och då menar jag inte ens min egen soffa... Jag kommer få smyga ner på dagarna när de ändå socialiserar sig med mamma och pappa, så kan jag sitta lite i min soffa, titta lite på min tv, sitta lite vid min dator, läsa lite i min fåtölj. Det känns sådär att lämna sitt rum, min oas, i någon annans ägo för ett par dagar. Det känns sådär.
I övermorgon åker jag och Lukas! Ofattbart underbart.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar