Det gick åt helvete, det där med att jag skulle palla jobba idag. Jag började klockan fyra i stället för fem och skulle sluta klockan tio i stället för halv tio. Kvart över nio är jag beredd att begå självmord. Jag mådde så illa så jag knappt kunde stå upp, så efter att ha varit på toaletten och tvingat tillbaka spyorna så krälade jag in i köket till Emelie och sa att jag mådde dåligt. Hon bara tittade på mig och sa "Gumman, du ska hem. Nu!". Jag såg förmodligen riktigt eländig ut. Sedan gav Jenny mig den snällaste utskällningen jag någonsin fått. Det låter konstigt, men det var så det var; en snäll utskällning.
Nu är klockan tio i två på natten. Mammas klocka kommer ringa om ungefär fem minuter. Min klocka kommer ringa vid åtta och då ska jag bestämma mig för huruvida jag orkar skola och jobb imorgon. Jag är rätt inställd på att det inte blir något av det, tyvärr. För tillfället har jag absolut ingen ork, magen vänder sig ut och in stup i kvarten och det enda jag lyckas få i mig är Proviva. Jag känner mig lagom patetisk. "Alltså, hur kan du vara sjuk så ofta?". Mauritz är inte den första som undrar. Är det inte migrän så är det en förkylning, är det inte en förkylning så är det maginfluensa. Jag är kass, så är det bara.
take care / s.pehrson
PS. Sophie, jag saknar dig också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar