Jag är nog sjuk. I huvudet. Jag klarar inte av det här med att vara ensam, det får mig att klättra på väggarna och må riktigt dåligt. Det är okej i fem minuter, sedan börjar jag få små ångestattacker som sedan leder till att jag blir grinig/emotionell och det slutar oftast med att jag gråter. Ska jag inte ens klara av en kväll utan sällskap? Nej, tydligen inte. Och nu känner jag mig ännu mer patetisk när jag sitter här och gnäller om mina i-landsproblem när det finns miljontals barn i världen som skulle göra vad som helst för en vän. Jag har hur många vänner som helst, men så fort jag blir ensam så bryter jag ihop. Jag önskar att jag kunde säga åt mig själv på skarpen, men ingenting är så svårt som att tala om för sig själv att man överreagerar. Jag är alldeles för social för att vara ensam.
take care / s.pehrson
jag kan komma och vara sällskap :) <3
SvaraRadera