Ångest, ångest, ångest. Jag vet inte vad det är med mig, men jag kan inte sluta oroa mig, sluta hyperventilera så fort ingen ser eller hör, sluta tänka på att om jag gråter mer så kommer mina ögon aldrig mer se dagens ljus. Jag tror jag fick en överdos av panik innan idag (märk att jag använde just ordet överdos), och att jag nu inte kan släppa det. Inte just det som hände, men paniken. Den har blivit större och handlar nu om allt; pengar, vad jag ska göra om en minut, imorgon, nästa vecka, praktiken, vänner, kärlek, familj, jobbet, framtiden... Framtiden är nog värst. Jag känner mig som ett enda stort misslyckande just nu. Jag kommer inte bli någonting, inte imponera på någon, inte inspirera någon, inte vara behövd av någon. Det är min värsta mardröm, allt det jag nyss räknade upp.
Nu rullar tårarna och mest av allt vill jag bara krypa ner hos Lukas som ligger i sängen och sover sött. Men det kommer bara bli värre; jag kommer gråta hysteriskt och han kommer vakna och undra vad som står på, och jag kommer inte kunna förklara hur det verkligen känns. För hur förklarar man för någon att man känner sig hopplös, misslyckad och dömd att leva ett liv utan färger? Jag har ingen aning, så jag ska inte försöka. Jag ska i stället hålla tyst, le som vanligt och säga att allt är bra när någon frågar. För det är så jag gör.
take care / s.pehrson
Sara, jag förstår exakt hur du känner.
SvaraRadera