"Jag förstår mig inte på Sara... att hon skulle må dåligt". Jag vet inte om jag drömde det när jag sov på soffan, eller om jag faktiskt hörde det genom dimman jag befann mig i. Det var min syster som sa det, och hon kunde lika gärna ha satt en kniv rakt i hjärtat på mig. Varför ska jag alltid behöva stå ut med folks tvivel, när jag i själva verket bara behöver deras stöd? Varför ska jag alltid behöva försvara mig själv och mina känslor, när det ändå inte spelar någon roll för någon? Och varför, varför skulle jag låtsas må såhär dåligt? Vad skulle jag tjäna på det? Absolut ingenting. Jag förstår inte vad det är folk tvivlar på, eller varför de tvivlar.
Jag orkar inte med sådant här. Det är alltid, alltid såhär när jag verkligen behöver människorna i min närhet. De tar avstånd och tror att jag är dum i huvudet. Jag vet inte vad jag ska göra för att övertyga er om att jag verkligen mår skit. Ska jag verkligen behöva gå tillbaka till gamla, självdestruktiva mönster? Ska jag verkligen behöva göra mig själv mer illa för att ni ska förstå? Men då kommer jag väl få höra att jag har gått för långt.. igen. Det är ju aldrig tillräckligt för att någon, inte ens du Sanne, ska förstå att det är på riktigt.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar