Jag skrev nyss att det är skola imorgon, vilket inte känns lika bra som det borde göra. Det beror på all jävla negativ inställning som råder på skolan för tillfället. Det här kommer låta för jävla egoistiskt, men jag måste säga det; när jag för en gångs skull, för en jävla gångs skull mår bra och är någorlunda på topp så är det alla andras tur att trilla ner i ett mörkt förbannat hål, och de vill alla dra ner mig dit igen. Tack, men nej tack, jag vet precis hur det ser ut på botten av det där hålet, tro mig. Och jag är så kluven så jag vet knappt vart jag ska ta vägen, för det är väl självklart att jag vill hjälpa och stötta alla er fina människor som är antingen stressade, deprimerade eller något annat hemskt, men samtidigt så undrar jag varför jag ska göra det, för när jag behövde det sprang alla och gömde sig och jag fick ta tag i allt ensam, på egen hand. Redan som det är känner jag att jag är på väg ner igen på grund av alla andras problem. Och det är så jag är, och har alltid varit; jag bryr mig mer om andra än mig själv. Det kan betraktas som en fin egenskap, men den gör mer skada än nytta för det mesta.
Jag blir så irriterad på mig själv som skriver detta, men jag måste, för min egen skull. Jag kommer explodera annars, för jag vet inte hur jag ska hantera alla andras smärta när jag precis lyckats tränga undan min egen. Nu avskräcker jag säkert en del från att komma och prata med mig, men nej, så vill jag inte att det ska bli. Jag finns, precis som vanligt, där för alla som vill prata, för jag bryr mig faktiskt en jävla massa, trots att den här texten kanske säger motsatsen.
Men om den här negativa inställningen ska bli en del utav skolgången så ska jag nog begära hemundervisning eller liknande, för som det är nu hjälper jag varken mig själv eller någon annan genom att vistas i denna dimma utav nedstämdhet.
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar