Jag hittade nyss novellen som jag fick i uppgift att skriva i mitten av ettan, och jag läste inledningen och insåg att jag saknar att skriva. Jag har så mycket idéer, så mycket tankar och känslor som jag skulle kunna sätta ord på, göra till något bra, men när skulle jag hinna det? Jag jobbar, snart börjar skolan och när jag väl är ledig har jag antingen annat för mig eller så har jag inte en tanke på att jag skulle kunna sätta mig ner, ensam och bara skriva. Men någon gång snart ska det bli ändring på det, jag måste få ur mig så mycket ord som trängs i mitt huvud, för snart spricker skallen på mig.
Novellen jag skrev i ettan handlade om en tysk soldat under Andra Världskriget som blev förälskad i en polsk judinna, och jag gav den namnet Warsawas förlorade pärla. Med andra ord handlar den om omöjlig kärlek. Inledningen löd såhär:
Jag kommer aldrig att glömma henne. Jag kommer aldrig att glömma den sista blicken hon gav mig, där en eld jag aldrig sett förut brann, trots att döden slagit sina klor om hennes själ. Det var kärlek och hat i en och samma eld, en eld som jag aldrig kommer att glömma och en eld som jag aldrig kommer att få se igen. Hon är borta, hon kommer inte tillbaka. Jag såg hur hennes utmärglade kropp brann på ett bål utav människokroppar, hur allt det jag en gång älskat så högt slukades av de hungriga lågorna. Jag vet att hon inte kommer tillbaka, men jag vet att vi kommer att ses igen, någon annanstans, i en annan tid. Men tills den dagen kommer är saknaden outhärdlig, olidlig och oundviklig. Jag misslyckades med det största löfte jag någonsin gett en annan människa. Jag svek henne. Tills den dag då vi ses igen gömmer jag mig för saknaden, för minnena och för mitt hjärtas tårar.
Jag är stolt över den novellen, men jag vet att jag kan bättre om jag bara försökt, om jag bara gett mig själv tid. Fy fan vad jag ska ge mig själv tid när skolan börjar!
take care / s.pehrson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar